I veckan bjöd vi in till Honung och bubbel – ett för oss unikt tillfälle att utforska och uppleva hantverksmässigt tillverkad honung och prata direkt med producenten Amanda (@bisysslarna). Med kunskap och passion skapar Amanda och hennes familj sorthonung – flera olika honungstyper, var och en från olika blommor och växter. Det är honung som få andra har upplevt, odlad på hög höjd i norra Italien.
Genom att noggrant övervaka bina och deras nektarinsamling kan Amanda och Marco producera honung med distinkta färger, smaker och karaktärer – självklart utan smaksättningar eller tillsatser. Varje sort har sin egen unika profil, från den milda och blommiga akaciahonungen, till den lite stalliga maskroshonungen och de kraftfulla och robusta björnbärs- och kastanjehonungen.
Men det finns en djupare betydelse bakom denna smakupplevelse. Amanda och Marco blir hela tiden påminda om den påverkan som klimatförändringar och jordbrukets monokultur har på bin och andra pollinatörer. De kämpar för att bevara biologisk mångfald och hållbarhet genom att påverka och genom att själva odla örter och växter som ger bina en varierad och näringsrik kost.
Amanda beskriver det så här:
Det som händer när man jobbar med bin är att verkligheten och hur det egentligen ligger till plötsligt finns mitt framför ögonen. Bina berättar om en stor förändring, faktiskt är det många år som de visat oss att något inte stämmer. Vi har sett vårar då bina inte svärmat. Vi har sett svår hungersnöd mitt i blomstertiden. I år var det lindblomsdraget som istället för att ge honung blev en katastrof. Vi flyttar helst inte våra bin men gjorde ett undantag här, dels för att lindblomshonungen är min (och mångas) favorit, dels för att vi faktiskt trodde att det skulle vara en hjälp för bina i en svår tid. Träden var fulla av blommor, doften låg tung längs gatorna och tusentals humlor och bin trängdes i kronorna. Men när vi besökte bina upptäckte vi att i bikuporna var det snustorrt, inte en droppe någonstans. Vi tvingades alltså stödfodra bina för att de inte skulle svälta ihjäl. Och man undrade, hur kan det ens finnas blommor utan nektar i?
Känslan när man står hos bina är att man på något sätt ser in i framtiden. En kavalkad av olika scenarion, det ena mörkare än det andra. Vi står liksom där längst fram, som ett slags vittnen. Och det blir vår uppgift att berätta vad vi sett.
Ju mer ostabilt det blir i världen och ju svårare det blir med biodlingen desto mer motiverade blir vi att fortsätta. Vi kämpar på, letar nya vägar och känslan att vi gör något viktigt växer.
Genom att bjuda in människor med annan kunskap och andra erfarenheter får vi en möjlighet att lära oss mer om binas liv och om förutsättningarna för både tama och vilda pollinatörer.
Vi har alla en roll att spela i att bevara och skydda naturliga ekosystem.
